Hallihallå!

Dagarna har fugit iväg och har inte riktigt hunnit hittat någon tid för att blogga. Men nu fick jag lite tid iallafall.

I fredag var det Krökbacken. Min brors band spelade blandannat, och dom gjorde ett jätte bra framsträdande. Stolt syster. Mycket trevlig och rolig kväll med många underbara personer, skratt, bus, minnen och mycket alkohol. ;) haha.

Lördagen blev jag lugn. Var på en fest, fast nykter. Mycket trevlig kväll med många härliga människor.

Imorgon Tisdag är det dags för operation och jag hoppas på att det kommer att gå vägen. Nu måste jag få lite sömn.

Puss & natti!

Jag vet inte vad det är, men jag är så full av inspiration, öppet för nya möjligheter, öppnar dörrar jag aldrig vågar närma mig. En förändring. Det är något som bara tilltalar mig just nu, att verkligen våga. För vad har jag att förlora? Jo, allt jag kan "förlora"  är lite tid. Känns som att ända sedan jag vågade "leva här och nu och våga" ta chansningar lite mer, så har jag förändrat syn på "förändringar".

Jag är en människa som inte så överförtjust av förändringar, även om vissa förändringar är bra, så har jag haft väldigt svårt för det ändå. Ännu värre är om det kommer till "negativa förändringar", men jag har verkligen bytt synsätt nu. Jag har alltid fått höra denna; "- En förändring behöver inte betyda något negativt, snarare tvärtom, det kan va till de positiva". Och det är inte fören nu, som jag vågar grepa tag i sådant som jag varit lite tillbaka med. Det har jag min älskade bror att tacka för. Ikväll fick han mig in på ett nytt spår, och nu har jag även en till möjlighet. Det öppnade yttligare en ny dörr. Så morgondagen ska bli riktigt spännande. Kan knappt hålla mig i skinnet. Shiiiet, vad spännande!

Så jag har mycket att tacka min bror för, väldigt mycket! Är det så att jag åker iväg imorgon, så kommer jag avslöja vad det är jag ska påbärja på riktigt nu. Shiiiet, jag är så full av energi, motivation, inspiration. Varför har jag inte vågat öppna eller snarare vågat närma mig detta tidigare? Har väl varit lite för "feg" eller "osäker", men nu så. Nu ska jag testa mina vingar på riktigt. Så nu känner jag ännu mer att en spännande framtid närmar sig.

Förhoppningvis kommer jag iväg imorgon, så då kommer jag avslöja det. Blir det inte imorgon, då avslöjar jag det senare.

- Den som väntar på något gott väntar aldrig (läs; alltid.) för länge.
Puss och nattinatti!

Sitter just nu här med musik i öronen och söker och söker och söker. Det jag söker på är en ny kost. ( Inte för att gå ner i vikt eller liknande, för gå ner behöver jag inte, utan hålla vikten snarare är det viktigaste. ) Jag söker kostråd för att kunna ändra kosten efter operationen, för att se om jag ändrar kosten om jag kanske löper mindre risk att få tillbaka njurstenar. Det är andra gången i mitt liv som jag ska opereras, och dessa njurstenar är inge vidare att leva med. 

Jag har funderat mycket sedan jag fick veta att jag hade två njurstenar denna gång, och då började jag kolla över min kost, började fundera väldigt mycket. Sen när jag även fick veta av min läkare att jag är en person som löper väldigt stor risk att drabbas resten av mitt liv av detta. Jag tog bort den första när jag var 8, och nu är jag 21 och ska ta bort 2(?!?) st.. Tydligen var det något med min njure som såg lite "anurlunda ut", eller något.

Även om jag kanske är en person som löper större risk än andra för att drabbas av njursten, vill jag fortfarande se om det blir någon skillnad om jag ändrar mina kost-vanor. Vem vet, det kanske hjälper en liten bit? Så jag tycker att det är värt ett försök. Med tanke på att jag vet vad min första njursten bestod av, så skulle jag kunna tänka mig att dessa också består av något liknande. Jag vet att det kommer att ta mycket energi och vilja att byta/ändra kosten. Jag ser verkligen upp till dom som klarar av att ändra sin kost. Så det ska bli intressant och se hur sjutton jag ska lyckas.. Meen, finns viljan, går allt. Jag ska göra så gott jag kan. Ska verkligen tänka mig för.

Sen ska jag även be min dietist om råd och tips. Får se om den kan hjälpa mig en bit på vägen. Men jag vill ha en friskare och sundare kropp, just för att det kanske hjälper mig att minsta risken för njursten.

Sitter med så mycket känslor, tankar, funderingar, vilja, mål, och jag vet inte var jag ska göra av allt. Försöker reda ut det inom mig, men har inte riktigt lyckats än. Men så småning om och med lite sömn så hoppas jag att det gett sig.

Ibland funderar jag på om man skulle skriva en bok med allt som ligger bakom mig, men samtidigt känner det inte som att det skulle ge mig så mycket ? Eller vad vet jag, det kanske skulle ge mig jätte mycket? Ibland funderar jag på att bli föreläsare, jag vill vissa att det går att komma tillbaka efter trauma, personliga kriser eller något helt annat. Vill få fram mitt budskap, kunna komma med råd, tips, byta lite tankar, eller bara vissa att det finns fler som har mycket i ryggsäcken. Jag vet att många nu kanske som läser detta funderar vad en 21 årig tjej kan ha med sig, om den kan ha så mycket i ryggsäcken. Men det finns det. Jag själv är en sådan tjej, jag har några vänner som också har väldigt mycket i bagaget.

Jag är väl en sådan människa som kanske ibland befinner mig på fel plats vid fel tillfälle, eller är det meningen? Kanske är det meningen att jag ska befinna mig där för att få yttligare en erfarenhet? Kanske är den nödvändig att ha med sig i ryggsäcken? Är det ett budskap som ska spridas vidare? Eller finns det någon mening med det?
Jag är en människa som tänker för det mesta att allt har en mening, oavsett om det är med eller motgång. Jag tror att vissa utsätts för vissa saker av en anledning. ( Jag menar inte nu att det är meningen för människor i andra länder som kanske lever i svält, tortyr, fattigdom, att det är meningen för dom. Det är INTE så jag menar. Jag vill dock kunna skänka pengar till dom, vissa att det finns bra möjligheter för dom, och vissa att det finns bra människor och ett värdigare liv. För ingen förtjänar att leva så. Ingen!! ) Men ibland undrar jag ärligt talat vad livet vill med mitt liv.

Blandannat undrar jag varför jag var mellan liv och död. Vad är det för mening att sväva mellan det? Varför? Fick jag en ny chans i livet, men av vilken anleding? Jag är oerhört tacksam, otroligt tacksam för att jag att just jag fick det. Men är alla skador sedan dess värda? ( Jag var med i en trafikolycka, och har mycket problematik med kroppen. Jag kan gå normalt, använda kroppen någorlunda normalt, jobba, va i stallet, mm. Men har problem med att få tillbaka kroppen ordentligt, ex mitt knä vill inte riktigt, kan inte ta en löpsteg, min axel är det mer eller mindre smärta jämnt, sen är det mer också. Men så småning om kommer kroppen förhoppningsvis att komma tillbaka starkare än någonsin. ) Jag tror att min Morfar var min skyddsängel vid det tillfället, och jag är oerhört tacksam för det. Jag tror att jag inte var "klar" riktigt här på jorden än.

Jag uppskattade mycket i mitt liv innan det, väldigt mycket. Men nu uppskattar jag livet ännu mer. Jag är tacksam varje dag, varje dag jag får, tacksam för att jag har så underbara människor runt mig, tacksam för alla möjligheter jag får. Livet ska inte vara lätt, men det behöver självklart inte heller vara raka motsatsen. Men livet är en berg och dalbana. Livet är ingen dans på rosor, och det har jag fått bevisat många gånger, men jag tackar för alla utmaningar jag får. Jag ser ingenting som omöjligt, utan det kan ta lite längre tid bara. Jag tar alla motgångar som utmaningar. Jag är en tävlningsmänniska och den ända jag tävlar emot, det är enbart mig själv.

Livet har sina törnar, men man måste samtidigt se de som är positivt, det som gör en glad, göra sånt som man blir glad utav. Framgång har man också, inte enbart motgångar, det gäller bara att inte glömma bort de framgångar man gjort. En viktig sak är att har man mål, så ska man ha många delmål under vägen, så man inte glömmer att se att det går framåt. Även om det ibland känns som att man står still och trampar på samma ställe och att det inte alls händer något. Det gäller att stanna upp på vägen och se vad man gjort under vägen.

" Det gäller att se dom små möjligheterna och framgångarna och inte bara sikta in sig på de stora. För de små är minst lika viktiga som de stora. "

Jag är en tjej med höga ambitioner och vill så mycket. Vill ha ut allt som går utav livet. Jag vill mycket, ibland önskar jag att jag kunde dela på mig. Själva resan emot sina mål, det är den resan man lär sig så mycket av, och säkerligen har man hunnit utvecklats väldigt mycket. Det skulle jag tro iallafall att man har.

Som ni märker, det är mycket som far runt i mitt huvud, och än är det mycket kvar. Men jag skulle kunna gissa på att många har redan slutat läsa vid detta laget, och jag skulle kunna fortsätta länge till att skriva. Men jag ger mig här tror jag. Tror det räcker för idag.

Jag är oerhört tacksam och glad över alla underbara människor i mitt liv. Livet är härligt, för det mesta. ;) Nu ska jag göra mig klar för natten, för imorgon väntar röjning av skoterleden och sen fixa biljetter till helgen. Sen nästa helg, ( förhoppningsvis mår jag skapligt bra tills nästa helg efter operationen, så jag kan infinna mig med M och dans i takt med Norlie & kkv. För det vill jag bara inte missa, oavsett om jag inte kan dricka den kvällen, så kommer jag infinna mid där ändå. Förhoppningsvis iallafall. Hoppas hoppas hoppas!! )

Godnatt finisar!

Du vackra, du underbara, du bästa ängel.

Morfar, jag vet att du alltid är bakom mig, bakom min axel. Jag saknar dig så. Jag vill inte riktigt acceptera att du gått över på andra sidan. Jag är glad och tacksam för att du aldrig mer behöver lida eller vara sjuk, men jag saknar dig. Saknar dig så fruktansvärt. Hur ska jag stå ut i typ 60 år till utan dig i mitt liv? Jag vet inte hur jag ska kunna "lära" mig leva mitt liv utan dig vid min sida, fysiskt. Det är ca 1 ½ år sedan du gick över, man jag vill ändå inte riktigt "inse" att du gått över än.

Saknaden efter dig, tär på mig. Otroligt mycket. Jag saknar dig varje dag. Jag tänker på dig varje dag. Jag vet så väll att du är med mig, min syster och hennes famil och min bror. Jag vet att du är våran skyddsängel. Men jag vill ha dig tillbaka. Jag gråter än idag sorgtårar. Jorden misste en av det bästa människa, den kunde ha. Snällare, hjälpsamaste, lugnaste, vänligaste och mest underbaraste människan som gick i ett par skor. Men visseligen, nu fick himlen tillbaka sin finaste ängel med dom mest bedårande vingarna, någonsin. Du är den som ligger mig närmast hjärtat och kommer alltid. Ingen kommer att kunna ta din plats i mitt hjärta. Aldrig någonsin.

Den tryggheten, den varmaste famnen och den finaste människan du är/var, det vet jag inte om jag någon sin kommer att uppleva i mitt liv igen. Den tryggheten du gav mig, ditt förtroende för mig, den är jag osäker på om jag verkligen kommer att kunna få igen. Den gången jag känner tryggheten är när jag känner att du är runt mig, ger mig kraft. När jag åkte till din grav igår, tände ett ljus, satte mig ner, lät tårarna rinna ner för min kind, kände jag mig lugn, trygg, säker, och hel igen. Det kändes som du stod framför mig och pratade med mig. Precis som vanligt. Som om du var tillbaka på jorden igen, fysiskt.

Du har och kommer alltid att va en del av mig, en stor del av mig. Du har en sådan enorm betydelse för mig. En större betydelse än vad någon kan tro, men så är det. När du gick över på andra sidan, så kände jag mig inte hel längre. Du har lärt mig så mycket, du har berättat så mycket för mig, du har vissat mig så mycket.
Jag älskar dig av djupet av mitt hjärta. Du finns med mig i varje steg jag tar, varje andetag, varje dag.

Kunde tårar bli en trappa, skulle jag kunna gå upp till dig.
Om tårar skulle bli till hav, skulle jag segla till dig.
Om saknad kunde bygga broar, skulle jag gå över till dig
Jag skulle hämta ner dig på en gång, om det gick.

Denna text nedanför denna text, skrev jag ut och ramade in och hade på Morfars begravning. Den står idag hemma hos mig, läser den varje dag. Denna text beskrev/beskriver precis så som Morfar var/är. Hittade den på nätet.

Tack för Din alltid så
hjälpsamma hand
Så snar till hjälp, så ofta
den hann
Tack för de tjänande
stegen Du gick
Tack för all ömhet vi såg i
Din blick
Du hade ett hjärta så
innerligt gott
Vi tacka Dig vill för allt
vad vi fått
Tack och farväl från oss
Dina kära
Vi vet att vi stodo Ditt
hjärta så nära.

Du fattas oss.

Dagen är i full gång, ( eller snarare, dagen har väl inte tagit slut.. Kunde inte somna. Fasnade i massa filmer. ;) Fast fick sova 3 timmar iallafall. Så ja, dagen är väl "ny". ;) ) och nu bär det snart av, för att skjusa bror blandannat. Sen blir det att fixa med bilen lite och svara på lite mail. Sen får jag helt enkelt se vad denna dag bär av.

Får se om det finns tid att träffat mina godingar. Får se om ork finns. Det blir att helt enkelt se var dagen tar mig.
Nu ska jag göra mig klar, sen är det full fart en stund.

Ny vecka, nya möjlgheter och nya tag!

Jag måste ju bara dela med mig av detta. Jag är ju galen i musik, kan inte leva utan den. Utan musik, skulle jag bli galen. ( Jag vet bara hur det var när jag åkte utomlands i mars och hade inte tagit spotify på offline mode, så ingen musik där inte. Eller jo, det spelades ju lite på hotellet och gatorna, och då lös hela jag upp! Musik-galen!! ;) )
Jag finner mig i musiken, jag bearbetar saker när jag lyssnar på musik, jag kommer fram till saker om jag tänker på något om jag har musik, musiken ger mig energi, kraft och ork. Den gör mig glad. Musik är en del av mig.

Min bror är precis som mig när det kommer till musiken. Han behöver musiken lika mycket som mig och "lever" väl med musiken. Han spelar ju själv i ett band. Han både spelar och sjunger. Han har en helt otroligt grym röst. När han spelar acoustic och sjunger blir jag helt såld. Han är grym, tycker JAG. Han är grym annars också när han inte spelar acoustict, men hans röst tycker jag kommer fram ännu bättre när han spelar acoustic. Meeen ja, anyway.

Ju mer tiden går, märker jag ännu mer att han och jag har väldigt lika musikstil. Vi är väldigt lika ändå. För att göra den historia kort, så började han spela några låtar, jag kände igen dom, men jag kunde inte placera det riktigt. Men sen ju mer tiden gick, så blev jag bara In Love! Dom han spelade var All Time Low heter bandet. Dom är verkligen gryma! Det är en av mina musikstilar. Jag är mycket allätare i musiken, jag lyssnar på texten, låten i sig, och allt där till. Jag analyserar väldigt mycket när jag lyssnar på musik och lyssnar med andra ord mycket på budskapet. Men detta band är ju gryma! KING är dom!

Här kommer några låtar som All Time Low spelar.

Sen vill jag också tillägga en sak till. Syskonbandet med mina syskon är nog svårt att förlora. Väldigt svårt. Jag känner att vi syskon har ett sådant stark band ( inte bara för att vi är syskon), och det känns som att ingenting skulle kunna gå att bryta sönder. Känns som att ju mer tiden går, ju starkare blir det. Jag är så grymt STOLT över mina syskon, att dom just är Mina syskon. Jag älskar er över allting annat. Jag skulle inte för allt i världen vilja ha några andra än er. Ni är så underbara. All kärlek till er.