Du vackra, du underbara, du bästa ängel.

Morfar, jag vet att du alltid är bakom mig, bakom min axel. Jag saknar dig så. Jag vill inte riktigt acceptera att du gått över på andra sidan. Jag är glad och tacksam för att du aldrig mer behöver lida eller vara sjuk, men jag saknar dig. Saknar dig så fruktansvärt. Hur ska jag stå ut i typ 60 år till utan dig i mitt liv? Jag vet inte hur jag ska kunna "lära" mig leva mitt liv utan dig vid min sida, fysiskt. Det är ca 1 ½ år sedan du gick över, man jag vill ändå inte riktigt "inse" att du gått över än.

Saknaden efter dig, tär på mig. Otroligt mycket. Jag saknar dig varje dag. Jag tänker på dig varje dag. Jag vet så väll att du är med mig, min syster och hennes famil och min bror. Jag vet att du är våran skyddsängel. Men jag vill ha dig tillbaka. Jag gråter än idag sorgtårar. Jorden misste en av det bästa människa, den kunde ha. Snällare, hjälpsamaste, lugnaste, vänligaste och mest underbaraste människan som gick i ett par skor. Men visseligen, nu fick himlen tillbaka sin finaste ängel med dom mest bedårande vingarna, någonsin. Du är den som ligger mig närmast hjärtat och kommer alltid. Ingen kommer att kunna ta din plats i mitt hjärta. Aldrig någonsin.

Den tryggheten, den varmaste famnen och den finaste människan du är/var, det vet jag inte om jag någon sin kommer att uppleva i mitt liv igen. Den tryggheten du gav mig, ditt förtroende för mig, den är jag osäker på om jag verkligen kommer att kunna få igen. Den gången jag känner tryggheten är när jag känner att du är runt mig, ger mig kraft. När jag åkte till din grav igår, tände ett ljus, satte mig ner, lät tårarna rinna ner för min kind, kände jag mig lugn, trygg, säker, och hel igen. Det kändes som du stod framför mig och pratade med mig. Precis som vanligt. Som om du var tillbaka på jorden igen, fysiskt.

Du har och kommer alltid att va en del av mig, en stor del av mig. Du har en sådan enorm betydelse för mig. En större betydelse än vad någon kan tro, men så är det. När du gick över på andra sidan, så kände jag mig inte hel längre. Du har lärt mig så mycket, du har berättat så mycket för mig, du har vissat mig så mycket.
Jag älskar dig av djupet av mitt hjärta. Du finns med mig i varje steg jag tar, varje andetag, varje dag.

Kunde tårar bli en trappa, skulle jag kunna gå upp till dig.
Om tårar skulle bli till hav, skulle jag segla till dig.
Om saknad kunde bygga broar, skulle jag gå över till dig
Jag skulle hämta ner dig på en gång, om det gick.

Denna text nedanför denna text, skrev jag ut och ramade in och hade på Morfars begravning. Den står idag hemma hos mig, läser den varje dag. Denna text beskrev/beskriver precis så som Morfar var/är. Hittade den på nätet.

Tack för Din alltid så
hjälpsamma hand
Så snar till hjälp, så ofta
den hann
Tack för de tjänande
stegen Du gick
Tack för all ömhet vi såg i
Din blick
Du hade ett hjärta så
innerligt gott
Vi tacka Dig vill för allt
vad vi fått
Tack och farväl från oss
Dina kära
Vi vet att vi stodo Ditt
hjärta så nära.

Du fattas oss.