Finaste, vackraste, underbaraste, fantastiska, bästa.

För ett par dagar sedan, var det 1½ år sedan min fantastiska morfar gick över på andra sidan.

Saknad.

Tårar.
Sorg.
Orättvisa.
Minnen.

Saknaden efter Morfar blir inte mindre med tiden, den växer mer och mer för var sekund. Många säger att; - " Tiden läker sår. " Men saknaden av Morfar kommer inte att läka. Vet inte om man kan säga att en bortgång är ett sår på det sättet, men samtidigt är det som ett sår, på något sätt ändå. Jag kommer nog aldrig acceptera att Morfar har gått över på andra sidan, jag vet inte varför. Men det är väl för att jag ville att han skulle vara kvar fysiskt ända tills jag skulle gå i graven. Man visste någonstan inuti sig att han inte skulle vara med fysiskt i hela mitt liv, men man försökte förneka det. För man ville och trodde att han skulle finnas kvar fysiskt ända till jag tog mitt sista andetag. Dagar och nätter, går jag med saknaden och sorgen med mig, oavsett vad. Han finns med mig. Han finns med mig i varje steg, varje, andetag, varje dygn, varje timme, varje minut, varje sekund. Morfar har alltid varit den person som förstått mig, hjälpt mig när han behövde utan att ta en suck, han har alltid funnits där. Han ställde alltid upp, och han såg det inte som något jobbigt. Han ville att man skulle må så bra som man bara kan. Han gjorde allt i sin makt för att finnas där. Fantastiska Morfar. Saknaden och sorgen kommer alltid att finnas, den kommer att växa ännu mer, och jag saknar han mer än vad orden betyder. Det finns inga ord som kan förklara det jag egentligen känner. Dom finns inte än. Men jag försöker hitta orden så gott som det går. Han är den snällaste och mest godhjärtade människa jag någonsin har träffat och kommer att träffa. Han har sin plats i mitt hjärta, och den kommer han alltid att ha, oavsett vad. Han är min skyddsängel, som hjälpte mig. Jag älskar dig, Morfar!

Vila i frid, min hjälte. <3